BurreIna

Jag har som lovat att göra ett inlägg om Fanny. Här kommer det, äntligen! hehe hon är ju våran enda trogna läsare så då måste man ju få ett eget inlägg, eller hur? hihi men det är inte den enda anledningen varför hon får ett.
Jag är kass på att skriva, speciellt om någon som betyder så mycket för mig, men jag gör ett försök.

Om man vill lära känna mig är det vissa personer man får vara beredd att jag kommer att prata om, då är det personer som har förändrat mitt liv. Fanny är en sådan person. Om jag inte hade träffat henne i maj 1991 hade jag garanterat inte varit samma person. Vi var 5 år gamla när vi träffades första gången, vilket var lite konstigt egentligen eftersom vi hade bott på samma gata, 4 hus emellan men ändå inte träffats.
I alla fall så har vi varit vänner sen dess.
Det finns inga ord som beskriver hur mycket denna tjej betyder för mig. Hon har alltid stått vid ens sida och hon har alltid varit där i vått och torrt.
När vi gick i högstadiet gick vi alltid sida vid sida och jag har fått höra på senare tid att folk tyckte att vi var orubbliga. Det gick inte att rubba och separera oss emellan. Börja man umgås med en av oss kom den andra med på köpet.
Det finns faktiskt en liten film när vi är 7 år gamla och vi har en fotbollsmatch i vi får vara i samma femma och jag står och hoppar av glädje när tränaren sa att vi fick spela med varandra.
Men så är det när man tänker på Fanny. Man hoppar av glädje. Alla sjuka upptåg och äventyr vi har gjort hitills är ren glädje. Varje gång vi träffas gör vi något galet som är oförglömligt. Helt JÄVLA CRAZY med andra ord =)
När jag tänker på Fanny kommer dessa ord upp: pålitlig, trygg, oerhört rolig, nyfiken och bara bäst.
Visst, vi har träffat andra kompisar, pojkvänner har kommit och gått. Vissa har stannat kvar i ens liv. Men en sak som är säker, ingen kommer i närheten av hennes plats. Nära, men inte så nära. När jag är 90 år gammal och sitter på servicehuset i Kåge vet jag att; jag vill och kommer ha Fanny med sin sida. Med var sin rullator. Självklart, jag kommer att vara avis på hennes rullator, hennes är rosa när min är röd. Får hennes rullator punka så kommer jag att skratta lite elakt som jag alltid har gjort. Det var ju så med hennes första cykel ;)
Så är det alltid, får hon inte punka, cyklar i asfaltsklegg, ruvar på stenar eller faller ner i en snöhög så hon inte syns på grund av mig. När det händer står jag vid sidan om och skrattar. Jag fattar inte att hon har stannat kvar vid min sida, eller att hon lever!

Kommer inte Fanny finnas vid min sida hela mitt liv så kommer jag inte vara hel. Det är som en halv Carro. Vem ska jag då göra alla galna upptåg med och kasta "Pokemonknark" med på folks fönster en torsdag? Vem ska jag då stå ute på gatan med och spotta ett G på vägen? Vem ska jag då sms när påsen eller dvärg har blivit kompis med mig på facebook? Eller vem ska jag då bli instängd med på en toalett och dricka ur handfatet för att få sig ut?

Fanny är och förblir en del av mig. I mina ögon är hon som en syster.
Ingen kommer att ta hennes plats i mitt hjärta. Det är intatuerat.
Så en sak ska du veta fansa transa, faovi, wingman classon, du är helt jävla bäst!

För att inte göra inlägget allt för blödigt så lägger jag ut bilder på dig =)